Efter ett år som vi väl alla helst av allt bara vill glömma, men som väl både du och jag, och alla andra också förmodligen, för alltid ändå kommer att minnas, så är det dags att på nytt spotta i nävarna och ta nya tag inför ännu ett år. Vissa hoppas och tror, andra hoppas också men tvivlar, på att orken och förmågan att ta tag i utmaningarna som följt i Coronavirusets breda spårgata ska räcka till för få en hel värld på fötter igen.
Men...en sanning kvarstår...
Nu är det snart Jul igen. Tanken svindlar. Har det verkligen gått ett helt år sen sist?
Och nu, tillslut, så ska vi alltså fira Jul igen. Och Nyår. Med allt vad det innebär av julklappar, mat och överflöd av mycket annat som förstås hör Julen till, men som i år, för många, sannerligen innebär en svårbemästrad utmaning. Inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.
Mitt julklappstips för i år är enkelt. Satsa på att ge av dig själv i år. Chansen är stor att sådana julklappar blir bevarade för evigt.
Idag, så här strax innan Jul, tänkte jag bjuda på en kort lektion i träningsfysiologi. Det kan komma väl till pass inför det som ofta följer på Jul- och Nyårs helgerna. Det är ju då som många, via nyårslöften, en del långa sessioner framför spegeln, djupa suckar efter att ha stigit upp på vågen, osv, bestämmer sig för att ta tag i det här med motion och träning...
Så håll till godo, läs och lär, planera din träning, men njut för all del av den närmsta tiden.
Du är i så fall inte ensam. Jag är det. Och det är de flesta andra också. Det är det lika bra att erkänna, direkt och utan krussiduller. Rädda är vi allihop - ibland. Mer för vissa saker och mindre för andra. Mest för sådant som vi inte ens inför oss själva törs erkänna att vi är rädda för. För sådant som vi inte vill röra i, eller ens tänka på. För sådant som vi gömmer oss för. Kan det finnas ett samband där?
