Av och till råkar vi alla ut för händelser, som skakar om oss och som från en sekund till en annan kan få vem som helst att både tappa orken och tron på fortsatta möjligheter. Det kan kännas som att falla ner i en djup brunn.
Det ligger nära till hands att tycka synd om sig själv. Och att beklaga sig. Att tycka att oturen förföljer en. Och att ge upp. Det slutar ju ändå alltid på samma sätt...ett ordentligt bakslag och man är tillbaka på noll igen...
Men är Du verkligen tillbaka på noll igen? Kan det inte vara så att det plötsligt bara blev litet svårare att se fortsättningen? Att ljuset skymdes litet?
Kanske är det egentligen bara attityden till motgången, som det är fel på. Kan det kanske finnas något i motgången, som är nödvändigt för fortsatt framgång?
Häromdagen läste jag en (om)skakande metafor om just det här, som jag gärna förmedlar vidare till Dig.
